thestoryaboutemma

Det gick fint och vi var snart hemma i Taiwan, då skola väntade, shortsen skulle sys klart och våra kollage och andra klippgrejer skulle också göras färdig inför morgondagen, så det var bara att ta en kaffe på den, samtidigt som vi tvättade all vår blöta tvätt som efter ett dygn i väskan inte luktade allt för gott.

Idag vaknade vi inte helt frivilligt, med designen som vi bankat färdigt gick hem hos Geetika. Vilket var tur!

Sen fick jag vara Dons provmodell med värmespolar i håret, jag såg ut som hej kom och hjälp mig efter att han fått kamma och spreja i lockarna.

Nu ikväll har vi vart och sett på en talangtävling för de som går på textilavdelningen här. Det var hur många som helst som ställde upp vilket var jätteroligt. Vi hade en supermysig picknick och drack sangria till uppträdandena.

Nu är det snart dags för sängen och imorgon väntar plugg!

Vi väcks när vi försöker somna. Livet utanför dörren går inte att beskriva!

Vid kl två ser vi en hand i fönstret, och jag ser att vi lagt nyklen på fönsterbrädan, ingen smart placering. Jag frågar Jenny om vi ska hämta den, men hon säger att det ä lugnt. Någon vandrar runt vårat hus. En halvtimme senare hörs en kraftig smäll mot vår dörr. Jag säger till Jenny att tända, för att de ska veta att vi är vakna, och ser att dörren har gått upp. Någon har sparkat in dörren.

Efter detta sitter Jenny vakt vid dörren, jag sover nog en timme till för vi skulle upp halv sex, för att köpa bröd och annat gott till frukost, som vi kunde ta med oss på bussen.

Vi säger hej då till det mysiga tyska paret och går bort mot vägen för att ta minibussen som vi bokat. Men när vi kommer till vägen finns det ingen plats i bussen, så vi får vänta på nästa. Inklämda 4 på 3 säten börjar den bumpiga färden tillbaka mot Porto Princess.

Denna bussresan var inte alls mycket trevligare än den andra. Rutan som jag sitter trängd mot är tillbakatejpad efter att ha krossats. En eloge till chauffören som trots ett väglag lika dåligt som på vägen upp, klarade att manövrera oss förbi en svåra partierna.

Vi stannar till för att spola rent AC:n och en av tanterna framför oss går ut föt att gå på toaletten. När hon kommer tillbaka får vi veta att hon blivigt biten av en rabiessmittad hund. Aj då, vilket drömläge att åka med henne framför oss. Bättre blir det inte då tanten med den levande tuppen i sitt knä bakom mig börjar spy i en plastpåse. Nu har jag satt mig i en situation som så många andra gånger på denna resa, som bara var att acceptera.

När vi kommer fram, plockar de ner våra väskor ifrån taket som är genomblöta.

Vi tar en van tillbaka till staden och tar en glass, tiggarbarn flockas utan för fönstret för att vi ska ge dem pengar och glass. Kändes inte helt lätt att sitta på andra sidan glaset då.

Tillbaka på flygplatsen;

Incheckningen var inte högre kvalitet på än den kvalitet vi mötte natten då vi kom. Passkontroll och avgift betalades vid två små träbord so stod utställda framför bagagekollen.

Nu väntade en natt på manillas flygplats, inför resan tidigt på morgonen där på. Vi vågade inte åka in i Manila utan beslutade oss för att stanna, för att det kändes säkrare.

De få timmarna vi sovit känns inte alls, men folket som vi träffat under natten var supermysiga. Vi hade ätit upp vår banankaka och provat igenom gotte sortimentet på flygplatsen då det var dags för oss att ta bussen till incheckningen.

Det är riktigt dåligt väder när vi vaknar. Det är tur att vi inte ska ut på någon tur denna dag. Vi tillbringar förmiddagen med att fika med den goda banan kakan och en annan kaka med nötter och farinsocker. Denna var inte alls lika god dock, men kaffe och shakes vad caféet duktigt på.

Vi fick höra att det var en tyfon på väg till Palawan, och hoppades att det inte var det ovädret som hade kommit.

Vi blir bjudna på kräftor utav ägaren till stället, men de var ingen vidare smak på dem, me det är ju tanken som räknas.

När vi på kvällen satt på vår favoritrestaurang och skulle äta kom det världens giftigaste tusenfoting och ringlade förbi. Vi satt med fötterna på bordsbenen resten av kvällen. Vi vågade inte sätta ner dem!

När vi ska gå och lägga oss undrar vi vad ljudet kommer ifrån. En högt ljud hörs när vi ska gå in till vår bungalow, det är grodor. Jag har aldrig hört så många grodor samtidigt någon gång.

När vi borstar tänderna håller våra trevliga grannar på och festar igen..

Vi vaknar och går upp och köper nybakat bröd, frukt och en supergod banankaka. Sen var det dags för nästa tur på havet.

Denna dag var det olika öar och gömda stränder som vi besökte, bla ön där Robinson spelades in i år. Vi har suttit vid eldstaden, och det fanns flaskor som knutits fast i en boj lite längre ut.

Vi får se sköldpadda, bläckfisk, hummer och Johanna som simmade någon meter framför mig, vände tvärt om när hon sett en haj simma förbi. Då det bara var jag och Johanna där fick vi bråttom att simma tillbaka. Jag lyckades bränna mig på en manet också.. de är mycket värre har än i Sverige.

Vi hade tur, för lunchen var serverad lika god som dagen innan, men idag fick vi mango till efterrätt och det var hur gott som helst.

Väl tillbaka på fastlandet köper vi lite öl och går och sätter oss på stranden och tittar på solnedgången med Katy och Dennis.


solnedgången

Uppe med tuppen var vi inte, de började låta vid fem, men vi gick ändå upp tidigt och tog en god frukost med hembakad toast och omelett på ett ställe jämte vårt.

Sen bar det av ut på de underbart fina öarna.

vår strand

vår båt
första stoppet; lilla lagunen



andra stoppet var stora lagunen, vattenet är helt turkost


vår guide

 
Vi snorklade, och det kändes som om man befann sig i filmen hitta Nemo. Det är helt galet vad likt och vad fint det var.

såg även en stingrocka som vi kankse var lite för nära..

Båt guiden Babo och hans kapten fixade grillad fis och ris, men den goda soya såsen och skivad gurka och banan till efterrätt.

Väl hemma tog vi en snabb dusch för att hinna se solnedgången som vi missade, solen gick ner helt galet fort.

Sen gick vi till en jättemysig restaurang och åt hummer och stora räkor med ris och den goda typiska såsen.

Efter detta gick vi till strande och satte oss på ett annat ställe som hade live musik. Här tog vi kaffe och en mixad fruktdrink. Avokado och mango, jag har aldrig ätit så god mango.

Toaletterna och duscharna var en historia för sig.

Aven denna natt hade vi lite svårt för att sova då grannarna slog och bankade, snarkade och kissade långt in på småtimmarna.

Chauffören ifrån föregående dag kom och plockade upp oss på hotellet och körde oss till busshållplatsen, eller förlåt, fel igen, vi bad honom köra oss till hållplatsen men kom till en privatfirma, med minibussar som kallades för jeepnice. Han blev lite arg när vi gick och kollade om den valiga bussen gick, och det gjorde den så vi tog den istället.

Vi köpte vägmat, som kakor (kladdkaka i små runda bollar och ananasmördegs kakor som var en speciallitet här) frukt och kaffe.

Bussen lastades med allt ifrån möbler och ris till levande tuppar och bensin. Det mesta hamnade på taket. Det var en syn vill jag lova, trodde inte att vi skulle kunna ta oss någonstans alls med den tunga packningen. När vi började rulla klättrade massa pojkar upp på taket, bussen hade inte tillräckligt med platser, så de skulle åka där.

Fösta stoppet var i Roxas, vid en lite restaurang där man också sålde Glass och bananer.

Vi plockade upp de första västerlänningarna som vi sett sen vi kom och fortsatte resan. Vad vi skulle kämpa med de närmsta timmarna viste vi inte, det var nog tur det.

4 h på en väg med 50 cm lera. Bussen tog sats för att inte fastna och fick göra om det försöket på flera andra ställen också. Detta resulterade i att hela bussen flera gånger höll på att tippa över. Jag och Jenny tog oss ur bussen och gick en bit då det var helt hemskt. Vi hade blivit totalt mosade om vi tippat mot vår sida som vi höll på att göra.

Efter 12 timmar var vi framme...

Staden gav oss en helt annan känsla än de båda andra som vi besökt på Filippinerna. Här var det mysigt! Vi tog tillsammans med det tyska paret ifrån bussen och letade upp en bra bungalow att hyra. Så mysigt var det inte men det gjorde inte så mkt, vi skulle ju bara sova där. Han som hade det var en helt underbar och mysig liten farbror.

Middagen tog vi på stranden. Filippinsk fisk och ris och den speciella såsen gjord på soya, lime med tomat och lök ned hackad i.

Vi bokade tillsamman med tyskarna en båt för island hopping dagen där på.

Sen var det dags för en välbehövlig natts sömn. Helt lätt var det dock inte att somna då våra grannar, några filippinska byggjobbare levde rövare utanför vår dörr.

Känslan man har när man precis vaknar samma morgon som man ska ut och resa är speciell. Spänningen kan man nästan ta på.. Denna morgon var inget undantag och visst var den lika tidig som alltid.

Vi gick upp tidigt, köpte färdiga mackor som färdmat och satte kurs mot busshållsplatsen. 513 fick vi vänta på ett litet tag, men snart var vi på väg in mot Main station och flygbussen. vi skulle åka ifrån en annan terminal, än den vi brukar åka ifrån, så det kändes lite konstigt..

Det enda öppna caféet var Starbucks, så vi satte oss där och tog en fika, innan vi tog oss till passkontrollen.

Började fint med snacks och dricka på planet, men konstigt att de börjar bakifrån, då vi satt ängst bak. Det fanns dock en anledning, vi hade lyckats boka ecolight, vilket betyder att man flyger utan mat. Endast 3 påsar med jordnötter fick vi, men vi kom över det, resan var ju bara 1,45 h, men maten såg god ut för en gångs skull.

Väl framme tar vi oss till biljettkontoret på terminal 1. Det finns inga biljetter kvar till Palawan säger vakten som vi möter. Det kommer fram en annan kille som vill boka oss på ett flyg, det enda flygbolaget som har flyg som går till Palawan samma dag och har platser kvar. Han skulle dock ha bra betalt, vi viste att det inte skulle vara ens hälften så dyrt att åka dit, så vi lyckades att springa ifrån honom. Taxi var enda färdmedlet sa vakterna, men när vi stod där kom det en buss, flygplastens pick-up service. Konstigt att ingen av vakterna som jobbade på flygplatsen var dag, kände till den?!

Vi tog oss till nästa terminal, där det fanns ett biljettkontor. Vi fick inte komma in för vakten, för det var för mycket folk där inne och vi skulle inte hinna om vi ville med ett flyg samma dag. Klart fanns det en annan snäll kille som tog oss med till sin privata bokningsbyrå, det var dyrare där, och vi fick inte gå in i någon annan. Ta ut pengar, annars kommer vi inte att kunna boka biljetterna, de kommer att försvinna de sista 4, sa han. Vi lyckades att ta oss ifrån honom och bank automaten som det ändå inte gick att ta ut några pengar ur. Jenny och Johanna hade när vi underhöll killen, tagit  sig in på biljettkontoret, gått före hela kön, trots vaktens protesterande och frågat vad det kostade och om det fanns några biljetter kvar, det fanns det och priset var 3000p billigare.

Vi skulle ta en taxi till sista terminalen då bussen gick efter den tid den själv tyckte. Vi springer ut på gatan och haffar en taxi, som Jenny betalar med 20 HKD då vi inte lyckats få ut några pengar och den enda maskinen som fanns på flygplatsen var trasig.

Väl inne möts vi av en jättelång kö till biljetterna.

nunnan var också med där och trängdes i kön..=)

Vi lyckas gå före men väl framme finns bara 3 biljetter kvar, och vi är fyra. Vi tar de som finns, för vill göra allt för att slippa stanna i Manila över natten. Den fjärde får ta en standby plats, och jag tar den. Nervösa står vi och väntar. Jag försöker prata med tjejen i kassan, men det är svårt att höra vad hon säger.

uppe på disken för att prata med henne och höra vad hon säger..

Vi får efter de längsta 20 min i mitt liv en biljett till, men de hade glömt att berätta att den var 3 ggr så dyr som de andra biljetterna. Bara att betala och springa mot flyget som gick 10 min senare. Väl uppe i luften började jag slappna av lite!

Vi möttes av den minsta flygplats i Porto Princess jag någonsin sett. Bagagebandet, var en ring och bagaget kom i en stor hög, så det var bara att plocka sin egen väska i tumultet som uppstod. Passkontrollen var ett träbord som stod uppställt vid sidan om bandet och datasystem fanns inte, här användes papper och penna.

första bilden på Palawan

bagage bandet

paniken vid väskhämtningen

Vi tog en triecycel till ett hotell som han tyckte var bar, visst var han anställd av den, men han var trevlig och det var ett bra pris på ett supermysigt rum. Han tog oss sen till en jättemysig lokal restaurang, där vi tog en välbehövlig middag i en lite bungalow, alla bord hade sin egen.

Nöjda och belåtna, tog vi en promenad för at kolla in staden. Inte en människa såg vi så långt som ögat kunde nå. Lite konstig känsla.. Jag vet att det säkert inte krävs mer, då det är så varmt här, men alla bodde verkligen i små hyddor utav bambu. Det var väldigt fattigt i staden och allt var nedgånget. Jag kan inte riktigt beskriva det. Jag kände mig så lyckligt lottad att jag bara var på besök och inte behövde stanna eller faktiskt vara en utav dem som faktiskt bodde där permanent.

Tillbaka på rummet planerade vi för veckans aktiviteter och när vi gick och lade oss, hade vi en perfekt och späckad plan inför de kommande dagarna på Palawan.

 

nu packar vi för fullt, trots att vi är helt trötta i huvudet utav allt snurrande av trådar, stitching och mandarinkurser.

jag är stolt, idag lyckades jag bestalla omelett med lök och tonfisk till middag till våra dumplings. det var första gången de inte sod helt frågande och tittade på oss som stora frågetecken, när vi försöker gör oss förstådda!

så det blir en tidig resa imorgon, igen till flygplatsen. börjar få rutin på detta nu. det känns gott!

nu är vi väl värda en semester, och inte en enda tråd till ska jag snurra!

det ska inte vara någon fara med tyfonerna, de ska vara i norr, vi ska ta oss till söder, ev blir det ett besök på robbinson ön. eller en ö som ligger nära.

kommer inte att ha tillgång till dator nu på några dagar, men jag lovar en uppdatering så fort som jag är tillbaka på plats.

nu känns det verkligen så bra att bo här. det är här jag bor nu.. känns lite konsitigt att skriva så. samtidigt är jag mer på resa än boende.. svårt att förklara!

ha det bäst hemma! nu åker vi!

love

kl 3.30 stod en taiwanes och knackade på dörren. han skev ut biljetter till bilen! så jag fick öppna i bara pyjamasen!

efter en takeaway kaffe på 7eleven bar det av. vi skulle hinna med 7 stopp.
hela gudningen var på kinesiska
så vi förstod inte så mkt , men det gjorde inte så mkt. hela upplevelsen var underbar!


första stoppet! vi är över molnen



jag och johanna dummar oss




efter detta vackra stoppet, tog vi en snabb frukost i farten och fortsatte till den slutliga höjden som var på 2650 meter över havet.

låter bilderna tala för sig själva!







det var helt klart värt hela resan, den tidiga morgonen och de stelfrusna fötterna!

sista stoppet






helt galet vackert!

sen hade vi en resa på 7 h framför oss tillbaka till Taipei

vi skulle på mandarin, tillbaks på ruta ett

så kul att Jenny var hemma när vi kom hem!

Klockan ringer klockan sju. svullna och trötta i ögonen efter nattens backlöpning i trappan, gick vi ut och tog oss en frukost. på frukoststället upptäcker vi att priset på den engelska och kinesiska menyn skiljer sig åt. det är tydligen så att alla västerlänningar vill ha ost och det gillar inte taiwaneserna förklarar tjejen i kassan.. ja det är lite konstigt ibland. Helt underbar var det dock när vi äntligen fått vår macka och gick mer till sjön och satt i den gassande solen och åt en jättemysig frukost.


Ingen rast och ingen vila. stegen styrde vi mot turistcentrum, som var stängt, men vi knackade och den sötaste gubben kom och öppnade. vi förklarade att vi ville till Reili och Alisan. han sa att det krävdes sex byten för att ta oss dit, lite segt.. men små barn roar sig lätt!


Vi fick otroligt bråttom då det visade sig att bussen som vi skulle ta gick om fem minuter,. vi sprang upp på hotellrummet och slängde ihop våra saker, sa hejdå till den lilla tanten och farbron.

bussen visade sig vara en liten minibuss som körde allt annat än lugnt. vi skumpade fram och slog näst intill huvudet i taket när han körde över guppen.

på den vackra stationen tog vi en efter längtad tandborstning som inte hunnits med på hotellet! vi skulle ha två byten utav tåg, tills vi kom fram till Chiayi.



väl framme vid lunchtid, tog vi reda på denna stads speciella maträtt. det var ris med kalkon och mango juice. vilket vi glatt passade på att  pröva.




vi hade också en lite dam som inte ville lämna oss ifred, vi skulle ta det gamla tåget upp till Alisan, men hon vill promt att vi skulle ta hennes hotell och minibuss. vi fick bli otrevliga på riktigt för att hon för femtegången skulle lämna oss ifred när vi stor i biljettkön!





tåget visade sig ta 4,5 h och inehäll en hiking i det tropiska klimatet. på väg upp passerade man nämligen 3 olika tropiska zoner; tropis, subtropis och tempererad. tempererad zon är den vi har i sverige.




det blev en och annan gran på vägen upp, men även bambo skog? bananer och annanas plantage!


emma höll på att bli kvar på en station då hon skulle spring ut på toaletten, då den i vår vagn var riktigt äcklig. men så fort hon gått bakom hörnet på toalettbyggnaden, tutade tåget och skulle börja gå. johanna som höll vakt fick ropa allt vad hon hade för att emma skulle komma tillbaka!

utsikten på väg upp var helt enorm.


väl framme kastade vi oss ut i vad som liknade en alpstad. johanna började genast att frya bland granarna och pekade på sin andedräkt, som blev vit vid utandning. så kallt var det!


ifrån tropisk värme till alpkyla på 4,5 h, inte illa alls.


vi ryckte tag i en liten dam, som hade ett homestay. där skulle vi sova=) det var som en alpstuga!
det var även fyra taiwaneser som bodde där. vi bestämde oss för att åka med dem i deras minibuss morgonen därpå för att se soluppgången!

johanna och emma tog på sig allt de hade med sig. allt ifrån dubbla leggings och pydjamas till känningar och linnen.


vi tog en snabbfika för att värma upp oss litye inna vi begav oss till en jättemysig restaurang, där vi åt en supergod middag. köttbullesoppan var dock inge hitt, men det andra var super gott!


det konsitiga var att alla affärer som i taiwan var utomhus, även om det var så kallt, det känndes lite udda!


efter att ha köppt mackor på starbucks till den tidiga uppgången morgonen därpå gick vi och köpte wasabinötter, som tydligen var en speciallite här.


vi gick till hotellet och kröp ned i de tempererade sängarna under det varma täcket. de har inga elemet i taiwan, utan har värme i sängarna som vi har värme i bilsäterna i bilarna hemma.

klockan ställdes på 3:30 så nu var det dax att sova!

blev förvånade när spanjorskorna stormade in kl halv sju på morgonen. de ville åka med till ilan,
men de ångrade sig när vi väckte dem vid nio! så jag och johanna begav oss för att möta emma och oskar på stationen.

Med badkläder i väskan och ett gott humör, begav vi oss mot Ilan. det ska vara en stad med mycket fina stränder, som har bla surfing. väl framme var vädret inte alls vad vi väntat oss, kallare än i Taipei. vi tog en andra frukosr och begav oss mot surfar-stranden ändå. vi ville åkt till en med öde strand först, emn ga upp då ingen viste var den låg.

det här med tidtabeller kan vara svårare här än i sverige. överlät detta till oskar och damerna, då jag har svårt för att få det rätt i Sverige. men det är svårt även om man nästan förstår vad den snälla taiwanesen försöker förklara.



Väl på stranden var det inte så mkt att se. stranden var svart och den var olik allt annat jag sett innan, en det kändes lite fel med taiwaneser som surfare. dessutom var vågorna riktigt tama och det var inga stjärnor vi såg på brädorna. de flesta verkade bara gå runt och bära på brädan.. det var inte bali klass helt enkelt.

det som var vackert var att de gräsbeklädda bergen gick ända ner till stranden och att sanden var svart!


Ilan var under uppbyggnad såg det ut som. skulle du beställa mat var du tvungen att boka bord och meny, så att de kunde åka ut och fiska det.. charmigt?

för oss som inte viste detta, blev det pizza på en mysig grekisk inspererad restaurang


vi tog ett tåg hem för att fortsätta kvällen hos spanjorskorna. vinkade av emma och oskar som hade sin sista kväll.
jag passade även på att låna en ortoligt sur gubbes hatt på stationen och fick ett foto på mig och honom, lovar att fixa fram bilden, men har den inte just nu, bara otroligt kul.

vi mötte upp spanjorskorna och gick till en jättemysig restaurang i Duha området som ligger nära dem. här blev det enb jättegod pasta och en kaffe på en mysig bar=)

snacks var nästa stopp, fotbollsmatchen skulle börja kl2 på natten.
besvikelsen var stor för de spanska killarna då matchen inte fick sändas i Taiwan ens över internet, men vi hittade tillslut en lite bild på en sida! då blev delt livat vill jag lova, och ännu en natt till fyra halv fem på morgonen!